I media framträder ofta svensk förskola i termer av kris kopplat till stora barngrupper och för lite personal. Enligt Skolverkets statistik finns det idag 101 000 anställda i förskolan omräknat till heltidstjänster. Av dessa har ca 40 procent en förskollärarexamen. Det senaste decenniet har andelen heltidstjänster med förskollärarexamen minskat stadigt. Rekryteringsbehovet är påtagligt, samtidigt som platser på förskollärarutbildningen står tomma. Forskning visar samstämmigt att det finns ett samband mellan personalens utbildning och kvaliteten på verksamheten, dvs att behörig och utbildad personal ger en hög kvalitet (Sylva, Melhuish, Sammons, Siraj Blatchford & Taggart, 2011).  Den centrala frågan blir därför: Hur kan vi stärka nyutbildade förskollärare att våga leda och organisera arbetet ute i verksamhet?

I den reviderade läroplanen för förskolan (Lpfö 18) betonas förskollärarens ansvar för det pedagogiska innehållet i undervisningen, vilket medför att det blir angeläget att lyfta fram och utveckla förskollärarens förmåga att leda och organisera det övergripande arbetet. Med tanke på bristen på utbildade förskollärare krävs det därför att utbildningen förbereder studenterna för att våga ta taktpinnen och säkerställa att verksamheten håller en hög kvalitet. Detta kan vara en stor utmaning. Forskning visar att förskolan av tradition har en arbetsfördelning som utgår från en rättviseprincip snarare än från den yrkeskompetens som respektive yrkesgrupp har. Betoningen på olika yrkeskategoriers skilda kunskap och kompetens är ett känsligt ämne (Eriksson, 2014). Eriksson, Svensson och Beach (2018) beskriver förskollärarens ansvar som ett övergripande innehållsligt ansvar samtidigt som arbetslaget har ett ansvar för det praktiska genomförandet.

Vilken legitimitet har förskolläraren som ledare? I min egen forskning (Granbom 2011) kunde jag se att den som varit längst på avdelningen också var den som fick mest talutrymme och mandat att föra fram sina tankar i samtalet om förskolan som pedagogisk praktik. Denna tendens var synlig oavsett om den som varit längst i verksamheten var utbildad förskollärare eller ej. En förutsättning för att kunna ta det här övergripande ansvaret är först och främst att förskollärarna själva ser sig som ledare och att de har modet att utöva ett ledarskap. Mitt uppdrag som lärarutbildare är alltså att ge studenterna möjlighet att utveckla en självständighet och säkerhet i att leda en kollegial utvecklingsprocess. Jag tänker att studenterna faktiskt får den här möjligheten vid ett flertal tillfällen under utbildningen. De får träna sig i att göra pedagogiska ställningstaganden och argumentera för dessa utifrån en vetenskaplig grund, de får träning i att tolka, förstå och kritiskt granska forskning och de får identifiera ett utvecklingsbehov i verksamheten som de sedan systematiskt utvecklar genom att leda arbetslaget i en kollegial utvecklingsprocess. Trots detta befarar jag att de kommer att möta en viss problematik när de blir klara med utbildningen. Förskolans tradition med en platt organisation där fokus ligger på rättvisa och jämlikhet är svår att förändra. Om tendensen att de som varit längst på avdelningen också är de som har mandatet att leda och styra innehållet i verksamheten kvarstår blir det en stor utmaning att erövra och utveckla sin ledarroll som förskollärare.

Det är lätt att prata om förskollärares ansvar, men svårare att faktiskt få utrymme och mandat att utöva det i praktiken. Därför är det viktigt att lyfta fram ett kollegialt lärande där kollegor i arbetslaget får möjlighet att stötta varandra i sina olika roller i förskolan, att man vågar ta nya steg och utmana rådande representationer av hur förskolans vardagsarbete ska organiseras. Utbildningen till förskollärare ger studenten ledarskapskompetens, relationskompetens och didaktisk kompetens, vilket är centrala kompetenser i förskolläraryrket. Jag menar att det är dags att lyfta fram den kompetens och kunskap som förskollärarna fått med sig från sin utbildning så att förutsättningarna för att leda ett kollegialt lärande finns.  Detta är en utmaning för alla som är involverade i förskolan, från skolhuvudmän, till rektorer, arbetslag och lärarutbildare.  I utbildningen innebär det ett fokus på att utveckla studenternas förmåga att leda barngruppen, såväl som förmågan att leda kollegor.

Ingrid Granbom, lektor i pedagogik, Högskolan Väst