Det här blogginlägget är det andra av två sammanlänkade inlägg i vilka jag berättar om hur internationell och lokalproducerad forskning tillsammans utgör en förutsättning för ett ökat kunnande om barn och unga. Det första inlägget, som publicerades 2024-01-04, var med fokus på internationell barn- och ungdomsforskning. I detta andra inlägg kommer jag att fördjupa mig i nyttan av barn- och ungdomsforskning på lokal nivå och i samverkan lokala aktörer.

Resonemanget är det samma. Precis som vi behöver forskning från olika kulturer, är det angeläget med forskning från Sveriges alla hörn, från stad till landsbygd. Men forskning i Sverige är mestadels genomförd geografiskt nära lärosäten. Detta betyder att mycket av vår kunskap är baserad på forskning med individer och verksamheter lokaliserade i städer, på distans från mindre samhällen och landsbygd. Resultatet från denna forskning utgör sedan normen för vad som bedöms som ”normalt” eller inte. Som forskare behöver vi därför bidra till representation från hela Sverige.

Ett forskningsresultat som är giltigt i en storstad behöver nödvändigtvis inte vara relevant på landsbygden. Att vår kumulativa kunskap bygger på en bred geografisk representation är inte enbart en fråga om giltig kunskap, det är också en fråga om demokratisk rättighet. Alla Sveriges barn och unga har rätt att synliggöras i forskning för att vi som samhälle ska kunna bemöta deras behov. Genom att forskning kommer ”närmare” individen och de lokala aktörerna blir den med andra ord mer giltig och mer användbar.

Att som verksamhet använda sig av forskning i det dagliga arbetet kan vara komplicerat, inte minst då forskningen är genomförd i en annan miljö. Det kan vara svårt att se parallellerna mellan en mindre ort i Smålands inland och en av Stockholms förorter. Även om barn och unga utvecklingspsykologiskt följer samma mönster, så är förhållandena olika på olika platser. Genom att bedriva forskning i samverkan med lokala aktörer får forskningsresultaten en större relevans för verksamheterna. I min roll som verksamhetsledare för den Barn- och ungdomsvetenskapliga forskningsmiljön, (åren 2008 – 2020) och som vetenskaplig ledare vid Campus Västervik, har jag ansvarat för att över 30 samverkansforskningsprojekt har kommit till stånd. Flertalet av dessa har genomförts på landsbygden eller på mindre orter.

Traditionellt betraktas forskning och praktik som separata processer där generella forskningsresultat ska transformeras, göras om, för att tillämpas i praktisk verksamhet. Forskningen utgår vanligen från forskares perspektiv och frågeställningar. Det behöver inte betyda att forskares frågeställningar inte är relevanta för praktiker. Men de problem som praktiker upplever är oftast inte utgångspunkt för forskning. Samverkansforskning innebär att gå den andra vägen; att forska med utgångspunkt från situationer och frågeställningar som praktiker upplever som problematiska och där befintlig forskning inte har några konkreta svar att erbjuda. Forskarnas roll blir att kombinera praktikers frågor med den kunskap som existerar inom forskning, på så sätt identifieras en faktisk kunskapslucka som samverkansforskningen kan bidra till kunnande inom. Därmed förenas två kunskaps­traditioner, en erfarenhetsbaserad och en veten­skaplig.

Av Emma Sorbring, professor i Barn- och ungdomsvetenskap, Högskolan Väst

NOTERING: Om du vill läsa mer rekommendera jag Samverkansforskning: Att främja barn och ungas välfärd av Lena Nilsson och Emma Sorbring (2019) utgiven på Liber, samt Licentiandmiljön – första året: Välfärd, social innovation och hållbarhet på landsbygden av Emma Sorbring (2021), https://www.vastervik.se/globalassets/campus/publikationer/licentiandmiljon–forsta-aret.pdf