En av socialarbetarna som arbetar i den insatsen som jag beforskat uttrycker en dag med ganska stor frustration att det känns som att arbeta i ett vakuumland. Hon har försökt hjälpa flera deltagare att återvända till sina studier men hon upplever att utbildningsystemet är trögt och inte särskilt flexibelt. Det resulterar i att de unga blir kvar i den nuvarande situationen allt för länge.

Exemplet ovan speglar flera spänningar som en kommunal arbetsmarknadsinsats för unga behöver hantera. De ska dels verka för att fånga upp unga och få dem att återinträda i de reguljära systemen, dels behöver de vara en slags buffert som fångar upp unga som inte tar den ”raka” och förväntande vägen till arbete och studier. Men insatserna påverkas i hög grad av strukturella villkor, såsom hur arbetsmarknaden ser ut, de utbildningsvägar som finns och de krav som andra instanser har av att unga ska aktiveras genom att delta i verksamheten. Lite slarvigt beskrivet handlar det både om att använda morot och piska. Moroten består av att erbjuda meningsfulla aktiviteter, relationellt arbete och låg tröskel för deltagande. Piskan står andra instanser för med hot om indragna ekonomiska ersättningar och att inte få ta del av vissa resurser.

Inom det sociala arbetet är det inte ovanligt att både arbeta utefter samhälleliga normer och regler och samtidigt utgå från brukares önskningar och livssituation. För socialarbetare inom de kommunala arbetsmarknadsinsatserna för unga handlar det om att balansera dessa spänningar. På den insatsen som används som exempel i denna text (se Wiedel, 2023) hade socialarbetarna flera olika strategier att hantera balansen. Jag ska ta fram två av dem. I den första, som kan kallas för den arbetsmarkanspolitiska rösten, var den unges anställningsbarhet i fokus. Det innebär att socialarbetare aktivt sökte efter erfarenheter i ungas liv som kunde användas till material på en arbetsmarknad. Men det innebar även att påverka (fostra) unga att leva ett hälsosamt liv och påverka dem till att ”vilja” söka vissa typer av arbeten eller söka ett visst stöd. I den andra strategin, som kan kallas för människoutvecklande arbete, framträdde arbetsmetoder som härstammar från behandlingsideologiska traditioner. Coachande samtal på individ och gruppnivå skulle leda till att de unga själva ville göra för förändringar i sitt liv. Det innebar ett bredare intresse för ungas relationer, känslor och livssituation än i den snävare arbetsmarknadspolitiska rösten ovan.

I den nuvarande diskursen gällande arbetslöshet är det individens ansvar som dominerar. Så både när socialarbetare i interaktion med den unga arbetade med anställningsbarhet eller med behandlingsfokus var de så att säga på säker mark. Båda dessa strategier innebär att unga behöver hantera det arbetsmarknadspolitiska trycket genom att anpassa sig efter de regler som finns eller behöver se sig som en som behöver förändras. I båda dessa situationer kommer både de unga och socialarbetarna samtidigt behöva hantera frånvaron av goda strukturella villkor som kan ge utrymme för unga som inte går den förväntande vägen. Det innebär att hantera ett socialt arbete i vakuumland.

Olof Wiedel, lektor i Socialt och socialpedagogiskt arbete. Fil Dr i Pedagogik inom AIL. Högskolan Väst

Länk till Olof Wiedels avhandling