En grundprincip i det svenska skolsystemet är att skolan ska vara likvärdig, dvs att alla barn och elever ska ha lika möjlighet och tillgång till utbildning av hög kvalitet, oavsett kön, etnicitet, hembakgrund och bostadsort. Skillnader i skolresultat ska inte bero på vilken bakgrund man har och skolan ska kompensera för de skilda förutsättningar elever har med sig. Men trots att likvärdighet varit på agendan under lång tid har både hembakgrund och skolval stor betydelse för elevers möjligheter att lyckas i skolan.

Både internationell och nationell forskning visar att elever med lägre grad av hemresurser har större risk att misslyckas i skolan. Exempel på detta ser vi i Skolverkets senaste lägesbedömning där statistiken visar att elever med lägre grad av hemresurser också har lägre behörighet till och examen från gymnasiet. Skolverkets statistik målar en bild av en svensk skola som faktiskt inte förmår att kompensera för de skilda förutsättningar elever har. Betydelsen av vilken hembakgrund man har i relation till de betyg man får har dessutom ökat under de senaste decennierna (Gustafsson & Yang Hansen, 2018).

Samtidigt vet vi att betydelsen av att fullfölja och gå ut skolan med fullständiga betyg är stor – inte bara för den enskilde eleven, utan för samhället i stort. Faktum är att skolframgång är en av de viktigaste faktorerna för framgång i livet, både vad gäller arbetsmarknad och för välbefinnande och livskvalitet. Att elever har goda kunskaper är också avgörande för vårt samhälle, både för att stärka samhällets konkurrenskraft och för att kunna möta nya samhällsutmaningar. Hur det går i skolan får därför inte bero på vilken bakgrund eleven har.

Men även om forskningen ovan målar upp en mörk bild av likvärdigheten i svensk skola så finns det elever som trots sämre förutsättningar, klarar både grundskola och gymnasieskola med bra betygsresultat. Dessa elever, som mot alla odds, lyckas i skolan trots att de möter såväl ekonomiska, sociala som utbildningsmässiga utmaningar, har det som i forskning benämns som akademisk resiliens. Jag har ägnat min forskning åt att försöka att ta reda på vad som ligger bakom dessa elevers skolframgång och deras förmåga att hantera de motgångar som kommer av deras sämre förutsättningar. Jag tror att kunskap om vilka mekanismer som leder till att vissa elever har akademisk resiliens kan användas för att ge rätt stöd till fler elever.

I både nationell och internationell forskning lyfts flera faktorer upp som förklaring till akademisk resiliens och varför dessa elever lyckas i skolan. Förutom att de får goda betyg i skolan, trots sämre förutsättningar, verkar de också känna stor tilltro till sin egen förmåga, känna självförtroende och uppleva skolan som meningsfull. Dessutom verkar de ha större uthållighet i skolarbetet samtidigt som de sätter höga mål för sig själva vad gäller utbildning (OECD, 2011). Men dessa förmågor och förhållningssätt har naturligtvis inte uppstått ur tomma intet. Akademisk resiliens är ett resultat av flera samverkande faktorer både hos eleven själv och i de sammanhang eleven finns i. Det är därför viktigt att forskningen visar hur både skolor och lärare kan främja akademisk resiliens.

Studier som jag gjort tillsammans med kollegor visar att det finns flera faktorer i skolan som både kan främja och motverka akademisk resiliens. Exempel på faktorer som kan främja akademisk resiliens och gynna elever med lägre grad av hemresurser är att ha en hög andel kvalificerade lärare på skolan och resurser av god kvalitet, att skapa goda lärar-elevrelationer, ett lugnt klassrumsklimat, att stävja mobbing, att tro på elevers förmåga och att arbeta för att elever ska känna tillhörighet till skolan. Lärarbrist, dåliga elev-lärarrelationer och problematiska elevbeteenden däremot, är riskfaktorer som hotar resiliens och som också försätter elever med sämre hemförutsättningar i en än mer sårbar situation.

Våra studier pekar därmed på hur viktigt det är med kvalificerade och duktiga lärare för att kompensera elever med sämre förutsättningar, och hur detta kan leda till att fler elever klarar skolan med goda resultat.  Paradoxalt nog verkar situationen vara den omvända i Sverige, dvs skolor som har en hög andel elever med goda hemresurser har fler kvalificerade och erfarna lärare och mer resurser samtidigt som skolor med mindre gynnsamma förutsättningar har färre behöriga och erfarna lärare. Detta leder till att skillnader mellan grupper och skolor ökar och att likvärdigheten ytterligare försämras. Samtidigt ser vi tecken på att andelen resilienta elever har sjunkit över tid.

Om vi verkligen menar att skolan ska vara likvärdig måste vi ta se till att alla barn och elever verkligen har ”lika möjlighet och tillgång till utbildning av hög kvalitet”. Satsa på kvalificerade lärare i alla skolor, eftersom bra skolor och bra lärare kan kompensera för de skilda förutsättningar elever har med sig. Det är inte bara bra för den enskilde eleven, utan är en förutsättning för vårt samhälle.

Cecilia Thorsen, docent i pedagogik, Högskolan Väst

Högskolan Väst – Faktorer som främjar akademisk resiliens – förändringar i den svenska skolans kompensatoriska förmåga över tid (hv.se)