Kultur och barns rätt till kultur är ett återkommande ämne i såväl media som i politikerdebatter (se, Hätsk debatt om kulturens frihet). Men frågan är om man med kultur avser all kultur, eller om man tänker sig att när det kommer till våra yngre medborgare är det viss kultur som lämpar sig bättre än annan kultur. Och vem ska i så fall vara den som avgör vad som är ’rätt’ kultur? Kanske var det just dessa funderingar vår familj ställdes inför när vi tog med våra barn på deras allra första musikfestival.

-Mamma mamma kolla, den där killen har en bröllopsklänning på sig! En stunds funderande tog över, och en lång tystnad infann sig.

 -Men mamma, var det inte han som pappa känner?

Detta var en av de första iakttagelserna som gjordes i samband med mina barns första festivalbesök som gick av stapeln denna sommar. Tre dagar i rad spenderades inne på festivalområdet med gamla vänner, nya vänner och med den egna familjen som består av man och tre barn mellan 12 och 15 år. Under dessa dagar fick vi som familj ta del av människor som valde att nyttja sitt uttryck på sätt som för oss var något annat än vad vi är vana vid. Eller, om jag ska vara helt ärligt så är både jag och mannen ganska luttrade då vi båda är före detta festivalmänniskor, men senaste besöket på en festival av denna magnitud och bredd var ändå för tre barn sedan. Att vara festivalbesökare och förälder gjorde att vi plötsligt såg festivalen genom delvis nya ögon – våra barns.

Festivalen erbjöd musik från olika subkulturer och öronen fylldes av såväl tysk synth som göteborgsk punk. Inne på området rörde sig människor med härligt färgglada hår; kläder som bestod av nitar och schysta platåskor; sminkningar som skapade känslan av att antingen delta i en produktion där något läskigt var på gång, eller i en produktion där någon drabbats av olycka och uttryckte sin sorg i en palett av vitt, svart och rött. Festivalen innehöll alla uttrycksformer, musik, bild och form, skådespel. En blandad kompott av det mesta med något för alla.

Till min förvåning och stora glädje tilltalade festivalutbudet barnen. Medan kulturen som intagit vårt hem de senaste åren och musiken som dönat ut ur barnens rum ofta varit snabbval som strömmar ut från TikTok eller diverse streamingtjänster, var det nu något helt annat som mötte barnen. Vem av oss båda föräldrar kunde ana att festivalen skulle bli så nersprungen av våra tre pojkar i dagarna tre. Tillsammans lyssnade och dansade vi oss svettiga till såväl tyska som engelska DJ:s, hoppade som galningar i publiken till hård punk. En av grabbarna tillverkade till och med en egen gitarr som togs med in på festivalområdet för att han bestämt sig för att han skulle tjäna ihop sitt levebröd på egen hand genom musiken. Dessvärre räckte inte pengarna han samlade in till mer än en korv med bröd, men ändå – vem vet, kanske han kommer tillbaka till festivalen som artist på scen längre fram.

Sista kvällen var två av barnen trötta och gick hem tidigt. Vårt tredje barn stannade kvar tills sista bandet spelat klart. Han lyckades skaffa sig en ny vän, sångerskan Viscious Precious. Hon var på besök i Sverige och hade tidigare under kvällen spelat ganska hård och utmanande musik, men deras samtal på engelska efter spelningen var allt annat än hårt och utmanande. I stället tror jag vårt barn upplevde samhörighet med denna egentligen totalt främmande människa tack vare den delade musiken. På väg hem från festivalen satt barnet bak på min pakethållare och delade med sig av sina tankar om musiken. Han var fylld av något, kanske av nya tankar som uppstått genom alla möten med människorna på festivalen. Och jag som förälder såg både festivalliv som barnen i ett delvis nytt ljus, tack vare våra delade erfarenheter av kultur. 

Mina barns första festival är avklarad, men inte familjens sista gemensamma festivalbesök. Jag tror kultur vidgar vyer och skapar utrymme för människor att mötas på nya arenor; till och med för en familj som annars hänger så mycket med varandra att vi ibland önskar att hälften av oss kunde byta hemadress. Jag tänker att kulturen kan stödja oss att leva med en ödmjuk blick för varandra, vidga såväl vyer som normer, och ge människor möjlighet att tänka nytt genom oväntade möten med en man i en brudklänning, tysk syntmusik, göteborgsk punk, och genom en sminkpalett bestående av vitt, svart, rött. Så mer kultur åt folket! Ta med familjen och upplev musik du inte visste fanns, nya genrer, och obekanta uttryckssätt, alltid lär man sig något. Kanske går man till och med hem med en bra historia om ens nya vän ’den kända sångarskan’, eller ännu bättre får något spännande att tala med barnen om. Har du riktigt tur kan du till och med lämna festivalområdet med en son som kan titulera sig självförsörjande musiker. Jag bär på en tanke om att det och den vi vet minst om kan visa sig vara den som öppnar våra hjärtan och våra sinnen – så hellre än att leta efter den välpaketerade och ’rätta’ kulturen, gå på upptäcktsfärd i kulturen tillsammans med barnen. Låt dig själv bli överraskad och förvånad, och allra helst förundrad!

Karin Wångdahl, arbetar som adjunkt på Högskolan Västs förskoleprogram och är utbildad lärare, ateljérista, pedagogista och specialpedagog.