Jag har trampat min cykel genom stormen Hans vindar och skyarnas regn till bussen, jobbet och kyrkan. Jag har varit kall, svettig, blöt och missnöjd men när jag kommer till besinning så finns det där en enorm tacksamhet för allt från Hans vindar till cykelns trampor och de gnisslande hjulen som rullar på asfalten. Jag har min familj, jag kan cykla, åka buss, träffa vänner och gå i kyrkan. De senaste månaderna har jag vuxit i tro, hopp och kärlek och därigenom bland annat lärt mig att sånt som ibland känns surt ofta är oerhört nyttigt. Jag har genom att vara konfirmandledare blickat tillbaka på hur det var att vara 14 år, känt mig stolt över hur långt jag har kommit sen dess, men också genom samtal med äldre förebilder i mitt liv blivit säker på att jag ännu har långt kvar. Ibland tror jag att människor planerar så mycket att de glömmer bort vad de skulle göra när de skulle planera. Visst är det bra att veta vilken tid man ska åka till jobbet, men när en kompis ringer efter jobbet och frågar om jag vill åka med till havet så vill jag inte behöva kolla kalendern innan jag svarar ja.

En väderbesvikelse till sommar är nu över och mitt tredje år på gymnasiet har precis börjat. Jag går på teknikprogrammet och har väntat med mina individuella val till sista året för att kunna läsa matte 4 och fysik 2, med motivation att ha så breda möjligheter som möjligt att plugga vidare. Detta innebär dessvärre ett fullspäckat schema, något som jag aldrig har sett maken till innan. Jag var på mitt sommarjobb första gången jag fick se det och var tvungen att sitta ner en stund för att smälta mängden lektioner och längden på dagarna. Jag hade sett fram emot att använda mina tidiga eftermiddagar till att spela golf nu under sensommaren, en plan som jag nog kommer att behöva överge. En enkel reaktion på en omställning som denna är besvikelse, negativa känslor, suck och stön, men mer och mer (och citera mig inte på detta om ett år ) så har jag under den senaste tiden blivit taggad på att se vad jag går för och verkligen ge allt innan gymnasietiden är över.

Må din väg gå dig till mötes, Walter Nilsson 18 år