”För en novell som med skicklig gestaltning tar oss tillbaka till några dagar där unga män främst var människor, inte soldater.”

Så lyder motiveringen till vinnarnovellen i årets Lilla debutantpris som anordnas av min lokala tidning. Isak Ulvestig, 19 år, har skrivit novellen som handlar om den s.k. julfreden under första världskriget, då unga män på olika sidor av frontlinjen spelade boll och bytte julklappar istället för att skjuta ihjäl varandra den dagen. Isak säger att han tänker på Ukraina. Tänk om något liknande skulle kunna hända där.

Under de åtta år jag suttit med i juryn, har krig varit ett återkommande tema. Krig, självmord, fattigdom, apokalyptiska skildringar där miljön har kollapsat. Men de ungas texter handlar också om ätstörningar, att ta sig loss från giftiga relationer och vad som skulle hända en mansfri dag. Det tänker unga på idag. Tänk på det.

En tidigare vinnarnovell som fastnat lite särskilt är Nila Azimis, om tillvaron som ung och ensamkommande flykting, ett annat slag av terra nullius än vad Isak skildrar. På ett språk som ”understryker den mellanstation som många migrerande människor befinner sig i idag …” (ur vinnarmotiveringen), skriver Nila om hur man ljuger för sin mamma över haven som skiljer mor och dotter åt, ljuger om att det kommer att bli bra. Och det är ingen som oroar sig när man kommer hem sent. Jag vet att Nilas mamma dog en tid senare. Men jag vet också att hon läser till tandläkare nu, en dröm som också fanns i hennes novell.

Att våga skicka in en novell till en tävling kan vara ett första steg i att ta sitt skrivande på allvar. Och det andra steget? Någon kom in på en journalistutbildning. Någon fick självförtroende nog att söka en av landets främsta författarskolor. Andra skriver för att må bra.

Prispengar och publicering må vara en viktig bekräftelse, men jag tror också att det är viktigt att de ungas texter blir lika respektfullt behandlade som vilka andra författares som helst. Det tänker jag på när jag läser novellerna. Och även om jag kan se ett sökande i deras språk, ett sökande som stundom tar sig uttryck de ännu inte är hemma i, önskar jag att de ska fortsätta skriva, hitta hem i språket, hitta nytt. Så att det hittar in. Ibland är språket redan framme, som hos Isak.

Skrivandet, precis som läsandet, tar oss med på en resa in i andra människor och deras erfarenheter. Jag tror att det är både min och Isaks föreställningsförmåga som övas när han beskriver hur en julpsalm på ett främmande språk låter från andra sidan ingenmansland. Och nog förstod jag att det måste vara svårt att komma till och leva som ensam ungdom i ett nytt land. Men efter att ha läst Nilas novell som skildrar det ensamma rummet på boendet som en grav, kramar det åt om hjärtat på en. Hundra gånger mer än vad en chatbot någonsin skulle kunna.

Hanna Nordlander, Universitetsadjunkt i svenska som andraspråk, Högskolan Väst

Läs gärna vinnarintervjun med Isak:

https://www.bt.se/kultur/han-vann-lilla-debutantpriset-ded8c3c1/

Länkar till Isaks och Nilas noveller:

https://www.bt.se/kultur/lilla-debutantprisvinnaren-2023-jul-i-ingenmansland-69158f38/

https://www.bt.se/kultur/lilla-debutantpriset-2017-mirakel/