Problematisk skolfrånvaro är komplext: det kräver ofta insatser från flera olika verksamheter och professionella, liksom ett nära samarbete med barn och familj. Detta låter ofta lättare än det är. Samverkan mellan professionella från olika fält kommer med sina utmaningar vilket kompliceras ytterligare av att barns, och föräldrars, delaktighet i planering och genomförande av insatserna är centralt för att komma till rätta med frånvaron.

Frågan om skolfrånvaro har fått alltmer uppmärksamhet över tid, inte minst för att frånvaron har flera konsekvenser för hela barnets livsvärld, på kort och lång sikt: psykisk som fysisk ohälsa, sämre livskvalitet och minskad möjlighet att försörja sig. Även barnets familj drabbas och ju längre skolfrånvaron pågår, desto svårare är det för barnet att komma tillbaka till skolan. Därmed startades projektet TIPS (tidiga och samordnade insatser mot problematisk skolfrånvaro) som ett projekt med avsikten att skapa arbetssätt som kan vävas in i verksamheterna och se till barnets samlade livssituation. Detta projekt har jag följt.

Relativt mycket om problematisk skolfrånvaro är känt genom tidigare forskning och till exempel Skolverkets rapporter. Även om barnen det gäller är en heterogen grupp finns vissa likheter: skolfrånvaron börjar ofta tidigt i skolgången, skolresultaten blir sämre av frånvaron, barnen har ofta ångestproblematik och annan psykisk ohälsa och de har ofta svårt med sociala relationer. Det finns också flera faktorer som spelar in, individuella (som diagnoser), familjesituation (t.ex. föräldrars problematik), kompisrelationer, faktorer inom skolan och i samhället i stort. Lägg där till det individuella barnets unika situation och perspektiv så framkommer en komplex situation där den samlade livssituationen behöver tas hänsyn till. Vi vet idag att närvaron gynnas av ett helhetsperspektiv som inkluderar samarbete mellan barn, skola och vårdnadshavare liksom samverkan med andra relevanta aktörer. Och ju tidigare i problematiken insatserna sätts in desto bättre.

Som sagt, samarbete med barnet gynnar närvaron, men den här gruppen av barn har ofta svårt med nya kontakter. Hur kan man då arbeta med delaktigheten? Delaktighet är att ta samarbetet ett steg till och se till hur barnets röst och perspektiv inkluderas i arbetet till en högre närvaro i skolan. Barns delaktighet, visar forskning, stärker den egna känslan av egenmakt och tillhörighet och leder till en generell gynnsam utveckling för barnet, och ger dessutom bättre anpassade insatser som ger högre effekt för hela familjen och barnet blir också mer motiverat att ta emot och fullfölja insatserna. Vidare har barn rätt, genom Barnkonventionen, till en relativt hög grad av delaktighet.

I en populärvetenskaplig rapport från studien [Vi-har-ju-kort-fast-sa-lamna-oss-inte-nu.pdf (samverkansforskning.se)] framkommer att aktörerna också tycker det är viktigt att barn är delaktiga, samtidigt ser de att barnet har stora svårigheter, svårigheter som barnen ofta internaliserar. Det kan finnas en risk att de vuxna aktörerna, trots ambitioner att förlägga dem till externa omständigheter, oavsiktligt bekräftar detta genom att förlägga problem och lösningar hos barnet. Resultaten visar även att delaktigheten är avhängig barns vilja och föräldrars samtycke. Det finns anledning att tänka över hur barns rätt till delaktighet kan tillgodoses även om föräldrar nekar stöd. Aktörerna, professionella, barn och föräldrar, är i stora drag överens om att delaktighet är viktig, men det finns skepsis till högre nivåer av delaktighet, då det kan lägga för stor press på barnet. Det är inte heller alltid man ser lika på varandras uppdrag och roller, vilket kan lägga krokben inte bara för samverkan utan även för barns delaktighet. Bland många vuxnas röster riskerar barnens att drunkna. TIPS roll är i mångt och mycket att fylla i det glapp som uppstår när aktörerna inte möter alla delar av det komplexa problem som är problematisk skolfrånvaro – dels att stötta varandra i att få till tajmingen i möten och insatser, dels att hjälpa till med kommunikation mellan aktörer och stötta föräldrarna.

Linda Mossberg, universitetslektor i socialt arbete

Projektet finansierades 2019-2022 av sociala investeringsmedel i Västra Götalandsregionen i samarbete med Grundskoleförvaltningen, Socialförvaltningen Hisingen, BUP och primärvården.