Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.  

En klyschig start, förlåt för det, men inledningen till Boyes I rörelse är sann på så många sätt. När det gäller lärande. Livsgnista. Litteraturtörst. Men läslistor? Valet av skönlitteratur i skolan har länge betonat elevers förförståelse och intressen. En styrning mot kanon och läslistor i skolan engagerar och upprör och en anledning synes vara just spänningen mellan det litteraturhistoriska bildningsidealet och erfarenhetspedagogiken. 

En tidigare elev till mig berättade om sitt eget skönlitterära uppvaknande i unga år. Han var den enda i klassen som inte kunnat välja en bok åt sig i skolbiblioteket. En förstående bibliotekarie sniffade sig till hans mellanstadierelaterade rådvillhet och förevisade en bok med en skateboard på omslaget. Det blev mitt i prick. Naturligtvis handlade boken inte bara om brädåkning, utan även om romantiska känslor och de komplikationer som följer därmed. Men genom berättelsen blev han lockad av något han kunde känna igen sig i, för att sedan kanske förstå något nytt – om andra och om sig själv.  

Den erfarenhetsbaserade litteraturundervisningen tar sin utgångspunkt i vad eleverna har med sig in i läsningen. Den vet att lärande, alltså lärande på riktigt, är insikter som får oss att omformulera vad vi tror att vi redan vet. Sådant lärande drivs av inre motivation, sällan av att en lärare sticker åt dig låt säga Röda rummet, åtminstone inte enbart. Läslust är målet. Lust, som ska locka de unga mot nya (läs-)horisonter.  

Men också bildningsidealet ges plats i skolans styrdokument, där elever ska lära sig om betydelsefulla författare och verk. Här kan alltså göras en distinktion mellan att lära sig genom skönlitteratur och att lära sig om den. Det tidigare synsättet har givits stort utrymme i skolan och tillskrivs ofta en viktig roll i blivandet av en empatisk och ansvarsfull individ. Det senare idealet har blivit mer utskällt såsom otidsenligt och ytligt, men lyfts av vår nya regering fram som potentiellt enande. Kulturkanon och läslistor i skolan ska ge gemensamma referensramar och knyta samman folket.  

Kanske framstår relationen mellan dessa båda synsätt som i konflikt med varandra. Men måste det vara antingen eller? Kan det faktiskt vara så att de här kanoniserade verken också erbjuder nya horisonter? 

Mobergs Utvandrarna, en klassiker som för övrigt torde ha god chans att ta sig in på listan, blev en utmaning för en annan tidigare elev. Efter inledande svårigheter kunde hon med hjälp av ljudboken ta till sig handlingen. Och plötsligt kunde hon relatera berättelsen om hur Karl-Oskar och Kristina sålde sitt hemman och gav sig ut, till den egna familjens uppbrott från Bosnien. Det erfarenhetspedagogiska mötte bildningstraditionen i skön förening och med ett lättat leende från eleven. Hon hade läst en klassiker och gillade det. 

Tanken om gemensamma referensramar genom litteratur och kultur kan vara en demokratifråga. Kanske kan kanon vara ett av skolans kompensatoriska hjälpmedel att jämna ut för faktorer som kulturell eller socioekonomisk bakgrund. Kanske kan kanon också vara ett sätt att diskvalificera lärarens professionalitet, hennes kännedom om såväl litteratur som varje enskild elev. En lärare kan på ett sätt som inga läslistor allena förmår, visa hur Sapfo är relevant för dagens unga med hjärtesorg. Hur Frankensteins monster och det utanförskap han känner också speglar känslorna hos den som profileras på grund av sin bostadsort, klädsel eller färg på skinnet. Underskatta för övrigt inte heller elevernas egen törst efter klassiker. Då kanske vi rentav får unga individer som tillsammans upprätthåller en kanon, som alldeles av sig själva.

Och ni vet skateboard-killen, han läste faktiskt både Frankenstein och Röda rummet, av egen bildningstörst, och kanske med några uppmuntrande tillrop av sin lärare. 

Frågan kvarstår emellertid: Vill man, i demokratins tjänst, skapa en gemensam referensram i inkluderande syfte, eller vill man ha ett rättesnöre som avskiljer dem som inte förmår citera inledningen till Gösta Berlings saga eller som inte omedelbart faller i trans framför Richard Bergs Nordisk sommarkväll? Ambivalens anas i Tidö-avtalet, som ärligt talat är mer konkret angående Bromma flygplats än kulturkanon. 

Hanna Nordlander, Universitetsadjunkt i svenska som andraspråk, Högskolan Väst

Läslista till inlägget 

• Boye, Karin (1927). I rörelse. I: Härdarna: dikter. Stockholm: Bonnier
• Lagerlöf, Selma (1891). Gösta Berlings saga D. 1. Stockholm: Hellberg 
• Moberg. Vilhelm (1949). Utvandrarna: roman. Stockholm: Bonnier 
• Sapfo (2022) Fragment 31. I: Dikterna och fragmenten. Stockholm: Ordfront 
• Shelley, Mary Wollstonecraft (2008). Frankenstein eller den moderne Prometeus. Lund: Bakhåll 
• Strindberg, August (1879). Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlifvet. Stockholm: Seligmann 
• Unenge, Johan (2002). Pontus 4 meter över marken. Stockholm: Bonnier Carlsen