Vad kan det innebära att som 4–6-åring delta i en RCT-studie, det vill säga en så kallad randomiserad interventionsstudie? I projektet Att vara barn i forskning vrider och vänder Linnea Bodén på förståelser av vad det kan innebära att delta i pedagogiska interventioner eller standardiserad testning och frågar sig om forskning med barn alltid på förhand kan förstås som mer etisk än forskning på barn? 

Det har under senare år funnits en växande efterfrågan på evidens i förskolans och skolans pedagogiska arbete. Som en följd av detta finns en idé om att fler utbildningsvetenskapliga studier borde genomföras i form av randomiserade interventionsstudier (RCT-studier), där olika grupper av elever eller barn lottas till intervention eller kontrollgrupp.

Även om RCT-studier hittills varit ovanliga i Sverige, framförallt i förskolan, har en mängd studier genomförts internationellt. Med tanke på den motvilja som ofta uttrycks i relation till forskningspraktiker som har en självklar plats i RCT-studier – såsom testning av barn –finns det förvånansvärt lite skrivet om barns upplevelser av och i RCT-studier. I det nyligen avslutade forskningsprojektet Att vara barn i forskning: Förskolebarns upplevelser av att delta i randomiserade interventionsstudier har jag därför ställt just denna fråga: Vad kan det innebära att vara barn i en RCT-studie? Och mer specifikt, vad kan det innebära att som 4–6-åring delta i RCT-studien Hjärnvägar i förskolan?

Jag valde att specifikt rikta blicken mot testningen. Testning beskrivs ofta som en forskningspraktik som görs på barn och därmed som en praktik som inte synliggör barndomens komplexitet eller komplexiteten i att forska med barn. I motsats till detta brukar forskning med beskrivas barn som ett paradigmskifte, där nästa steg är forskning av barn. Det finns i detta en föreställning om att ju mer barn är involverade, ju större är chansen till en etisk forskningspraktik. Man kan alltså säga att prepositioner som på och med hamnar på en gradvis stegrande etik-skala. Och istället för stegen en två tre fyra fem eller one two three four five, består skalan av stegen on to with for by. Prepostionerna blir alltså till en värdeskala som mäter och kontrasterar bra och dåliga forskningsmetoder.

Det blir intressant att sätta skalan i relation till Hjärnvägar-projektet. Jag har analyserat timmar av videoinspelningar från standardiserade tester; en praktik som på skalan definitivt räknas som forskning på barn. Att analyserna visar på komplexa skeenden, som ifrågasätter neutraliteten i de standardiserade testaren, men också maktrelationer mellan barn och forskare, kanske egentligen inte är så förvånande. Att barns upplevelser alltid är situerade och kontextbundna är för barnforskare nästintill lika förgivettaget som att testning är problematiskt. Men dessa berättelser försvinner allt som oftast i diskursiva förståelser av testning.

Analysen visar att upplevelsen är helt beroende av hur den specifika forskningsmetoden förverkligas i praktiken och vilka delar denna praktik består av. Tidigare studier om barns upplevelser av forskning har ofta betonat att RCT-studier försvårar inkluderande samarbeten med de deltagande barnen. I motsats till detta visar Att vara barn i forskning att de faktiska forskningsmetoder som iscensattes i RCT-studien ofta utmanar föreställningar om vilka metoder som görs på eller med barn. Istället visar projektet att lokala och kontextbundna detaljer, göranden och relationer är det som så i slutänden har störst betydelse för de deltagande barnen.

Betyder detta att jag tycker att det ska göras mer standardiserade tester i forskning som involverar unga barn? Nej. Snarare vill jag lyfta fram att all forskning – oavsett om den utgår från naturvetenskapliga eller samhällsvetenskapliga metoder – påverkas av de deltagande barnens vardagliga göranden. Detta visar på vikten av att ge plats åt barns egna praktiker, handlingar och sätt att vara i utformandet av ett forskningsprojekt, oavsett om det är en RCT-studie eller inte.

Linnea Bodén, docent i barn-och ungdomsvetenskap och universitetslektor på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet