En dom föll i Hovrätten för Västra Sverige i februari. Det är en dom där Hovrätten river upp en fällande dom i tingsrätten gällande våldtäkt mot barn, och där med friar en man från våldtäkt. I domen är tolkningen av ordet snippa i ett barns beskrivning av våldtäkten av avgörande betydelse för domen. Tre domare, varav en skiljaktig, och två nämndemän var involverade i rättegången. Den enda domare som var skiljaktig var också den enda kvinnan. Här reflekterar två sociolingvister (språkvetare som har en expertis på språk och samhället och gränssnittet mellan dessa) kring hur barnets rättigheter sätts ur spel genom språklig kontroll.

Vi skulle kunna ägna det här inlägget åt att skriva om vilken betydelse ordet snippa har och hur man definierar det i en ordbok. Vi skulle också kunna fokusera på flickans förståelse av ordet kontra Hovrättens. Eller på hur ord definieras i ordböcker, och vad syftet med ordböcker egentligen är. Men det vi vill fokusera på är hur domen kan ses som ett uttryck för den standardspråkskultur som Sverige utgör, vilket i sin tur delvis ligger till grund för reproduktionen av maktordningar både vad gäller vem som bestämmer över barns rättigheter och genus.

Innan vi går vidare vill vi påminna om att språk inte är en levande sak utan en social praktik mellan människor. Detta innebär att språket får sin betydelse genom hur det används i specifika kontexter. Ord har alltså inte en fix mening utan deras betydelse är alltid uppe för förhandling i den sociala praktiken att språka.

Det ovan nämnda begreppet standardspråkskultur innebär att vi i Sverige har en gemensam ideologi kring standardsvenskan som den korrekta formen av språket. Detta idealiserade språk som ingen talare egentligen konsekvent använder betraktas som den självklara och logiska formen av svenskan, kodifierad i ordböcker och grammatikor. Dessa föreställningar är “common sense”, sådant man inom standardspråkskulturen antar är gemensam kunskap som delas av alla som ingår i den svenska talargemenskapen.

Standardspråkskulturen karaktäriseras alltså av en “common sense”-inställning till språkliga uttryck. I snippexemplet aktualiseras denna inställning när två möjliga tolkningar av ordet ställs mot varandra. Olika ordböcker ger olika definitioner, till exempel ger SAOL “kvinnans könsorgan” medan Svensk Ordbok ger “det yttre kvinnliga köns¬organet”. Båda kan, enligt common sense-inställningen, inte vara rätt samtidigt. Hovrätten har valt att använda Svensk ordboks definition och därmed misstänkliggöra flickans berättelse. Att de valt rätt är “common sense” och fattar man inte det saknar man auktoritet att uttala sig. Hovrätten tar en specifik ordboks definition som sanning och ignorerar all annan användning av ordet. Man har därmed konstruerat språket som ett objekt snarare än en social praktik.

Hovrätten har alltså använt en artefakt, ordboken, som auktoritet istället för att vända sig till experter – det vill säga lingvister. Genom att göra detta döljer de normauktoriteten och (i Deborah Camerons termer) mystifierar hovrätten vem som står bakom ordboksdefinitionen och hur den bör förstås. Genom ett trollslag har de gjort sig själva till (osynliga) auktoriteter, både över språket och över flickans berättelse.

I det här fallet har “common sense”-beteendet alltså använts som ett maktmedel för att ta kontroll över både barns och kvinnors berättelser om vad de har upplevt. Alla som tillämpat argumentet och ställt sig bakom beslutet är män, vilket innebär att hovrätten reproducerar en könsmaktsordning där männen har rätt att diktera barns och kvinnors språkanvändning. Domarna och nämndemännen döljer det faktum att de gjort sig själva till auktoriteter över det symboliska system som vi kallar språk och att de därigenom utför ett symboliskt övergrepp när de tar makten över barnets berättelse.

Johan Gross, lektor i svenska som andraspråk, Högskolan Väst
Julia Forsberg, lektor i svenska, Stockholms universitet

Lästips:
Bourdieu, Pierre. 1993. Language and symbolic power. Harvard University Press

Cameron, Deborah. 2012. Verbal Hygiene. Routledge

Ganuza, Natalia, David Karlander och Linus Salö. 2020. A weave of symbolic violence: dominance and complicity in sociolinguistic research on multilingualism. Multilingua – Journal of Cross-cultural and Interlanguage Communication, 39(4):451-473. https://doi.org/10.1515/multi-2019-0033

Milroy, James. 2001. Language ideologies and the consequences of standardization. Journal of Sociolinguistics 5(4):530-555 https://doi.org/10.1111/1467-9481.00163