Trots att solen skiner när vi går genom skolans portar är det lite kallt i luften. Vi är visserligen i Grekland men även här kan det tydligen vara kyligt i oktober. Vi stannar framför en vägg med målningar och ser en stor målning av Medelhavet och några mindre teckningar av barn med ryggsäckar. Senare får vi veta att bilderna är målade av tidigare elever som flytt över just detta hav med alla sina ägodelar i ryggsäckar. Precis då ringer skolklockan för rast och ut rusar barn redo för att göra sig av med springet i benen. Luften fylls av barns röster och skratt, precis som på vilken skola som helst runt om i världen.  

Förenta nationernas organisation för flyktingar räknade i juni 2022 med att 37 miljoner barn är på flykt. Siffran är så stor att den är svår att greppa och tankarna på undermåliga levnadsvillkor i otjänliga bostäder och annan misär kan ge en känsla av ledsen hopplöshet. Ett av de länder som tar emot flest flyktingar är Grekland och under hösten 2022 åkte vi dit via ett Erasmusprojekt. Vårt syfte med besöket var att träffa och intervjua personer som arbetar inom skolväsendet och möter barn och ungdomar på flykt. Vi var intresserade av att veta hur dessa barn mår och hur de ses på av de människor som möter dem, delvis för forskningssyfte och delvis för att spela in material till en av våra kurser – Barn och migration som både ges som fristående kurs och som del av det Barn- och ungdomsvetenskapliga magisterprogrammet på Högskolan Väst.  

Den första person vi intervjuade i Grekland var en lärare, Katerina, som arbetar med Emergency Education på ett flyktingläger. Hon berättade att de utmaningar hon mötte dels var kopplade till att flyktingarna inte talade grekiska, dels till att flyktinglägret inte var en omgivning där det egentligen fanns lokaler eller material för undervisning. Trots det hittade hon vägar att stimulera barnen att lära sig om tekniska ämnen, men i stället för att slå sig själv på bröstet lyfte hon i sitt berättande barnens resiliens och agens även om hon också kommenterade att vissa barn klarar förändringarna bättre än andra. I de kommande intervjuerna återkom de vi intervjuade till att de barn och ungdomar de mötte utmärkte sig i att rådigt hantera sin situation. Alla beskrev de att barnen har kompetenser som är dem till gagn och att det var kompetenser som egentligen alla barn skulle ha glädje och nytta av. Det handlade om styrkan av att inte ge upp, att försöka igen och behålla fokus. Ett driv och en motivation att skapa ett bättre liv.  

En annan aspekt som de vi intervjuade var samstämmiga kring är att skolans uppdrag gentemot dessa barn och unga inte i första hand var att lära ut ett specifikt ämnesrelaterat curriculum utan att i stället prioritera barnens psykosociala behov. Primärt uttryckte de vi träffade att det var viktigt att ge barnen rutiner och social samvaro, men också att arbeta med projekt och undervisning där interkulturella aspekter togs upp och belystes. Flera av de intervjuade nämnde att de migrerande barn och ungdomar de möter i grekiska skolor inte är där för att stanna. Deras mål är att ta sig vidare norrut i Europa till Tyskland eller till Sverige. När vi frågar rektor Nadja om varför siktet är inställt på just Tyskland eller Sverige och hur de kunde fatta det beslutet svarar hon snabbt och med emfas “Mobilen, alla har en mobil, mobilen är deras Gud”. I ljuset av att barnen fortfarande är på väg behöver de som arbetar inom skolväsendet lägga fokus på den typ av kunskap och förmågor som barnen kan ta med sig, och som inte är kulturspecifik. Det gäller att fråga sig vad som är bra att kunna oberoende av var man lever sitt liv och kanske till och med om man lever det på väg utan fast bostadsort. 

Lia, en av de lärare vi möter säger att hon uppfattar det som att sydöstra Europa är villiga att ta emot flyktingar, men däremot inte lika positivt inställda till integration. Hon ser i skolorna att de immigrerade barnen inte får samma status som de grekiska. Kortvariga vinster kan göras till exempel för den som är bra på fotboll, men de flesta fortfar att bli kallade “den där Albanen” och liknande. Lia menar dock att med lite tur kring var man som flykting kommer är det många av de ungdomarna som kämpar och lyckas bra. Om de kommer från ett tryggt hem förefaller de måna om att i det nya landet ta de chanser som inte föräldrarna fick. 

Det vi bär med oss från vår resa och de möten vi fick uppleva är att vi alla är summan av våra resor, upplevelser och möten. De barn och unga som kommer till Sverige, ofta via Grekland, kan ha traumatiska och svåra upplevelser av flykt i sin ryggsäck, och samtidigt vara kompetenta och fulla av driv. Vi frågar oss hur vi i Sverige kan ta vid efter våra grekiska kollegor och se och förstå dessa barn och ungas erfarenheter. Hur kan vi och de som möter de unga i den svenska skolkontexten ta till vara de styrkor, det driv och den kraft som dessa unga bär med sig? Vi frågar oss också om de barn och unga som kommer till Grekland idag eller i framtiden, kommer att få andra svar via sina mobiler än att Sverige är det eftersträvansvärda målet för deras resa och att det fortsatt kommer anses som tur om man får komma hit?