Barn­konven­tionen (eller FN:s konvention om barnets rättig­heter, som är det formella namnet) som inne­håller bestämmel­ser om mänsk­liga rättig­heter för barn är en del av svensk lag sedan den 1 januari 2020. Sverige ratificerade dock konventionen redan 1990, så det är inget nytt att den ska genomsyra all verksamhet där barn på något sätt är inblandade. Men hur går detta till i praktiken? Inom Västra Götalandsregionen har man under många år utbildat ombud för barnets rättigheter, med uppdrag att fungera som stöd och bollplank för chefer och medarbetare i arbetet med att säkerställa att alla verksamheter lever upp till barnkonventionens krav.

Jag har, i samverkan med Västra Götalandsregionen, genomfört en studie av verksamheten med ombud. Vi fokuserade på ombudens uppfattning av uppdraget, hur de organisatoriska förutsättningarna för att implementera uppdraget ser ut och vad de anser behöver förändras för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt.

Till rapporten Så var det där med barnen…En studie av Västra Götalandsregionens ombud för barnets rättigheter

De fjorton ombud (i olika yrken och verksamheter) som jag intervjuade visade sig ha en hel del gemensamma tankar. Många kände sig osäkra på vad uppdraget egentligen innebär, men medan en del hade velat ha tydligare ramar var andra nöjda med att uppdraget var relativt odefinierat. Med tanke på att regionens verksamheter är av så vitt skilda slag är det svårt att ange någon exakt mall för hur arbetet ska utföras menade de. Det fanns en stor enighet om att tid för uppdraget var en bristvara. Några ombud hade tid avsatt i tjänsten men inte ens de upplevde att tiden räckte till. Till exempel upplevde många en osäkerhet vad gäller kontinuitet och långsiktiga mål, vilket gjorde att de kände sig ensamma och osäkra. Engagemanget från kollegerna och den närmaste chefen upplevdes oftast som gott (även om det också fanns erfarenheter av kolleger som knappt visste att ombudet fanns, viket skapade en känsla av meningslöshet.) Ansvariga chefer centralt i regionen uppfattades också som engagerade och intresserade. Däremot vittnade många ombud om ett svagt intresse från verksamhetsledningens sida. Detta kan illustreras i form av ett timglas, med bred topp och botten men smalt på mitten. Jag förstår detta i ett top-down-perspektiv: beslutet är taget på central nivå i regionen och är inte förankrat bland de chefer som ska underlätta verkställandet på verksamhetsnivå.

Ett önskemål som många ombud lyfte var utökade möjligheter att träffas för att reflektera kring uppdraget. Man ville se fler och mer uppstyrda tillfällen att utbyta erfarenheter med andra i liknande verksamheter som den egna. Stora träffar med kolleger från vitt skilda verksamheter upplevdes av många som mindre givande. Detta önskade man sig att chefen tog ett större ansvar för.

Sammanfattningsvis har ombuden en hyggligt god förståelse för vad uppdraget innebär, de är engagerade i dess genomförande men de resurser de har till sitt förfogande brister. Det jag ser att man behöver göra är tre saker. För det första: förankra beslutet i alla chefsled (och se till att alla har de kunskaper som krävs) så att ombuden får det stöd de behöver i sitt uppdrag. Vidare: skjut till pengar så att ombuden får möjlighet att lägga arbetstid på uppdraget. Slutligen: se till att ombuden får goda möjligheter att träffas och reflektera och utbyta erfarenheter på ett organiserat sätt.