Ungdomen beskrivs ofta som en positiv tid präglad av frihet, kompisar, och framtidstro, men det finns också ungdomar som av olika anledningar inte känner att de passar in och kan möta kraven som  samhället ställer idag. Var kan de få plats – och på vilket sätt kan vi som vuxna hjälpa till att skapa den platsen?

I en del av min tjänst som lektor på Högskolan Väst forskar jag om barn och unga och har därför haft förmånen att få träffa många barn och unga i olika sammanhang och höra deras tankar om livet. I mitt senaste uppdrag fick jag möjligheten att arbeta i ett projekt med fokus på unga vuxna som varken arbetar eller studerar. Vi-projektet som det hette hade målet att hjälpa dessa unga vuxna som av olika anledningar hamnat utanför samhället, och hade också lyckats med det i flera fall. Men vad var det egentligen som fick de unga vuxna att gå tillbaka till studier eller ut i praktik?  

I intervjuer med de unga vuxna som fått hjälp genom projektet fann jag att det gemensamma för deras återgång till studier eller praktik var att de till slut kommit i kontakt med en eller flera vuxna som brydde sig om dem som person och trodde på dem. Deras berättelser vittnar om hur de tidigare inte passat in i skolan och att de känt sig som en börda för verksamheten. En ung vuxen uttryckte att hen kände att hen bara var till problem och att rektorn verkade önska att hen bara skulle sluta komma till skolan för då skulle de få ett problem mindre att lösa och i stället kunna koncentrera sig på dem som följer normen, sköter sig och får godkända betyg.

Denna berättelse väckte starka känslor hos mig. En så ung person ska inte behöva känna sig som en börda och välja att stanna hemma i stället för att gå till skolan! Ett sådant val är ett bevis på att vi som vuxna inte tar vårt ansvar. Hur får vi då alla dessa barn och unga som känner sig otillräckliga att förstå att de behövs och att de är viktiga? De unga vuxna som jag intervjuade menar att de bara vill ha en trygg person eller personalgrupp som tror på dem, saknar dem och hör av sig när de inte dyker upp i skolan, och som förstår att de behöver en flexiblare skolgång än vad samhället erbjuder. De unga vuxna vittnar om hur de vill få tid att prata, att kunna växa som människa i relationen till andra och att känna att de bidrar med något till samhället. Att få höra deras berättelser om en önskan om att det ska finnas duktiga lärare, kuratorer, handläggare med mera som faktiskt också tar sig tid att vara medmänniskor gav mig en insikt i hur vi i vårt samhälle idag har professionaliserat medmänskliga yrken till den grad att kvalité, kartläggning och  dokumentering har hamnat i förgrunden och det medmänskliga i bakgrunden. Hur bidrar det till våra ungdomars utveckling? Och vad lär vi dem med vårt sätt att arbeta? En av de ungdomar som jag intervjuade menade att hen inte kräver så mycket, utan vill bara känna sig som en del av flocken.

Jag hoppas att det är en lärdom vi kan ta med oss när vi arbetar med barn och unga – låt oss ge mer av vår tid, skapa relationer, bry oss om varandra och bli en flock som finns till för alla oavsett vilka vi är.

Läs mer om Vi-projektet här

Till rapporten Möten i ögonhöjd, Sevtap Gurdal

Författare: Sevtap Gurdal, lektor i psykologi vid Högskolan Väst